Blev imorse väckt av en liten bestämd kattdam; Debbie. Eller Debbie-doo-dan som hon kallas... Hon är den intensivaste katt jag har träffat, men bara med mig och gubben.Kommer det gäster så springer hon och gömmer sig. Vi hade besök från Värmland (två vuxna+ tre barn)i somras, hon låg under sängen (?) i tre dar.
Vi tror att hon låg under sängen i alla fall. Vi tror att hon har gjort en egen liten grotta därunder. Ibland när jag får för mig att hon har försvunnit (larvigt, men jag är en "hönsmatte")så springer jag runt och lockar och pockar och efter en kvart eller så brukar hon komma utvacklande från sovrummet med en uppsyn som säger: VAERE OM?
Därför tror vi att hon har ett hemligt ställe som bara är hennes. Vi har inte letat efter stället bara för att det faktiskt är just - HENNES! Hon får ha det ifred.
Hon väckte mig i morse, som sagt var, med högljutt spinnande och ett uppfodrande buffande.
-Jag vill ha gos, sa hon på sitt eget språk. (Att hon dessutom ville ha mat fattade jag också) När hon väcker husse brukar hon bitas också; fast på ett kärleksfullt sätt.
Debbie är verkligen en personlighet.
Det är de förresten allihopa. Vi har fyra.
Debbie - chefen. Se ovan. Lindar sig dessutom kring både husses och mattes lillfingrar, man kan bara inte motså henne!
Ozzy - den inbillade chefen.Charmig clown som visar klorna ibland. Sju kg katt som tror att han är en liiiiten,liiten kattunge!
Elvis - den egensinnige (vägrar äta blötmat). Kurrar högst av alla och är lättgosad...han vill alltid gulla liksom, fast han är våran "Dolph".
Boris - lillpôjken. Kurrar dovt, man får nästan sätta örat till för att höra det. Litn och vän, men kan också vara värsta buskillen.
Våra katter är älskade och omhuldade, det fattar ni va?
När jag blir stor ska jag bli kattuppfödare och bo på landet.
Då ska jag ha fler katter och alla ska va som våra katter - intensiva och personliga.
